Kung Max av Fridhemsparken

Det är rätt schysst att vara stritdågg. Jag har ju levt som äkta stritdågg, så jag vet hur en slipsten ska dras. Sniffynket och jag bor ju numera mittisitti och skillnaden är inte så stor. Mer än att man har en hög med benefits numera.

T ex:

Mat två gånger om dan. Oftast schysst krubb eftersom morsan toppar mitt krubb med gåttis. Annars äter jag inte. Hehe.

Stort revir som man pinkar in minst tre gånger om dan. Enda nersidan är väl det dära snöret man har om halsen, men jag brukar ändå gå dit jag vill. Och morsan får stretcha eller ramla ner i diket. Hon muttrar lite, men har inte mycket att säga till om.

Mjuka sängar, soffor och fåtöljer att nana i. Även om jag helst ligger vid balkongdörren och svalkar mig. (Dessutom är det nära till vatten och mat, man behöver inte ens resa sig.)

Sniffynket börjar ta sig. Grabben är ju ingen ÄKTA stritdågg, han har bott i hägn i hela sitt lilla liv. Kanske därför han är som han är.

Han fattar ju till exempel inte det här med fläckar. Det finns ju fläckar och så finns det fläckar. Fläckar är meddelanden oss dåggs emellan. Man pinkar mycket, eller så  pinkar man lite. Det funkar som så att vissa pink är långa kärleksbrev eller meddelanden om att "jag bestämmer i reviret, så kom inte här och kom". Vissa pink är mer som en postitlapp eller ett sms. Ett kort "tjena" typ.

Men Sniffens fläckar är inte alltid fläckar. Oftast är det nåt som går att äta som han hittar. Eller går och går. Han äter det ändå. Morsan har börjat spara till veterinärräkningen som kommer den dan han äter nåt som VERKLIGEN inte går att äta. Men som han äter ändå.

Eller så är det nåt han kan rulla sig i. Urrk liksom. När vi rejsade på stranden sist så hittade han både en död fisk och en lika död manet. Som han rullade sig i. Om inte morsan hade fått tag på det lilla kräket hade han nog ätit upp dom sen också.

Min idé om att äta annat än hundkrubb är betydligt mer förfinad. Man kan t ex smita upp till fiket på stranden och kolla soptunnorna. Eller springa fram till nån mänska som har picknick och se lagom utsvulten ut. Fast det funkade bättre i Transsylvanien än här. Men enklaste trickset är att ta sig in i lillfarsans rum. Han har nästan alltid en tallrik med rester stående på sitt skrivbord. Morsan growlar rätt ofta på honom att sätta in disken i diskmaskinen, men det orkar han typ inte. Och lika glad är jag för det. Lämnade rester = lovligt Maxbyte.

Så ni hör grrls and dåggs, livet som stritdågg de luxe är rätt sweet. Faktiskt. Trots snöret. Men det slipper man ju i skogen och på stranden. Mera strand och skog till dåggarna alltså. Ska övertala morsan att gå dit i eftermiddag tror jag.

Pinkpink på er,

/Max

PS. Kattäcklet på villa Fridhem har visst insett sitt eget bästa och flyttat inomhus. Eller rymt. Men skulle den visa sitt äckliga tryne här igen så är den dödens. Kampen fortsätter.

Alltså vissa saker måste göras om man är en riktig dågg. Vissa saker är VK. Världsklass alltså.

VK är att

1. Reta Sniffmedsorkenimagen genom att lättjefullt bara softa medan han inhalerar sitt krubb. Sedan, när han är klar, reser man sig, stretchar de gamla benen och visar garnityret när han försöker äta min också. Så äter man sitt käk långsamt och retfullt.

2. Springa lös på stranden när Sniffdenliteförsnabbe vackert får traska i snöret. Hehe, det är VK på hög nivå. Speciellt när man drar en repa rakt framför nosen så att sanden spruttar rakt upp i snoken på honom.

3. Se till att hemmet luktar gott. Och morsan. Tvål = äckligt. Tvättmedel = äckligt. Kungmax = bästa doften i världen. Alltså ser jag till att tvätta morsan på alla ställen jag kommer på när hon har duschat och ser också till att snabbt gosa in sängen när hon tvättat lakan. Så är ordningen återställd och allt och alla smälls grejt igen.

För övrigt är det VK att morgongossa morsan. Att reta gallfeber på Sniffedraken genom att sno hans ben och fara som en galning med det i käften. Då kan han growla bäst han vill den lille polisen. Jag var först. Mina regler. Sådetså.

Men han håller i alla fall med om punkt 3 ovan. Han kan också konsten att vakta sängen. Så vaktar jag allt annat så länge. Speciellt på natten. Fattar inte varför alla är så sura när jag varnar samtliga nattsuddare i trappen och annat löst folk på gatan att dom ska hålla sig borta. Hallå liksom. Det är ju det jag jobbar med för tusan. Men jag bryr mig inte direkt. Dom får väl fräsa och spotta bäst dom vill, dom kommer att tacka mig när nån tjyv eller annat pack kommer in olovandes. Pffft.

Men i veckan har det seglat upp ett lite större problem. Sniffdenynklige är inte så ynklig längre. Morsan envisades med att kolla vikten på oss när vi ändå var hos vetrinäääären och fick pedikyr. Och min pondus är hyfsat konstant på 28 pannor. Men grabben med varulvskäften har lyckats lägga på sig 8 kilo och väger alltså MER än kungen nu... 29 kilo! Och även om jag retar honom med att han ser ut som en flygande falukorv så är det ju typ rätt mycket muskler också. Jag skulle satt grabbhalvan på plats medan tid fanns. Nu måste jag säga att en fajt med Sniffgrabben inte är fullt så lockande. Typ. Men jag  har jobbat stenhårt med att hypnotisera morsan på ett schysst sätt, så nu får han banta. Hehe. Rätt åt honom. Bara han inte blir så hungrig att han börjar äta på mig. Eller morsan. Eller lillfarsan. Då får jag nog omvärdera fajtplanerna.

Och apropå pedikyr, jisses vad grabben kan fajtas för att slippa. Morsan är både gul och blå och vetrinäääären behöver garanterat en kiropraktor. Jag är bara skeptisk. Lyfter inte på tassarna självmant, lite får dom väl jobba, men det skulle fan vara under min värdighet att snöpas med munfängsel. Nä, blänga skeptiskt och sitta jäkligt tungt på rumpan, det är maj wäj to do it.

För övrigt är jag fortfarande ä män wiv ä mischon. Kattäcklet på villa Fridhem ska dö. En dag är morsan inte lika vaken som hittills. Då har kattäcklet mjauat för sista gången. Ha.

Kampen fortsätter.

Tjing!

/Maxthegreatcatkiller

Alltså morsan och hennes polare har jämt en massa konstiga idéer. I lördags var vi ute och gick på berget, fast det var varmt. I å för sig tog vi nya Maxomobilen som har schysst äääärkondischon även för oss dåggs där bak, så det var väl OK. Men jag är lite kluven. Vi gick prommisen med en massa annat folk och dåggs för att samla in kosing till att kastrera grrrlsen och dåggsen nere i Transsylvanien. Problemet är att jag ÄÄÄÄLSKAR vlapplar. Jag vill ha en egen vlappel att gossa med! Men det får jag inte för morsan. Jag får typ nöja mej med Sniffdenfule. Och han är typ fem år gammal. Fast tror att han är en vlappel. Det är han INTE.

En vlappel är liten, gossig och glad. Och alla vlapplar ÄÄÄÄLSKAR mig. Det gör inte Sniffdenlillevarulven. Och jag ÄÄÄLSKAR inte Sniffdengrowlandevampyren. Igår var jag faktiskt på väg att pierca hans öra för första gången. Jag hade mitt tugg i morsans säng och han hade sitt i sin korg jämte. Men han tyckte typ att han skulle vakta mitt också. Tji fick han. Jag la upp värsta growlet ända från magen och blixtrade med garnityret bigtajm.

 - Oooops, sa Sniffdenlilleskrutten.

- Gammal är äldst, sa jag. Pffft.

Så där fick han. En gång till och jag ska karva ut hans tjipp i nacken med min slöaste tuggtand. Så det så.

Men tillbaka till vlapplarna. I lördags fixade vi in så jädrans mycket pengar att det typ kan kastreras 400 dåggs. Och det betyder typ en miljon vlapplar som inte föds. Eller nåt sånt. Alltså, jag hade nog fixat att ta hand om i alla fall ett dussin vlapplar. Men morsan är benhård. Och Sniffdengalne hade förmodligen käkat upp mina vlapplar till frukost när jag tittat bort. Han har ju en sork i magen som alltid skriker efter mat. Så det kanske är lika bra. Jag får ta chansen att pussa på vlapplarna vi möter i parken.

Eller så sätter jag in en annons på Blocket och byter Sniff mot en vlappel. Det tål att fundera på. Undrar om morsan skulle märka nåt...

Var en söt vlappel med på den däringa promenaden som heter Bosse. Honom pussade jag så mycket på att jag missade att posera på fotot. Och morsan är så tjock att hon nästan helt döljer mig. Kärring...

Foto: Lasse Pedersen

Måste vara för att SnyggIndas farsa tog bilden som Inda och hennes morsa posar så snyggt. Pffft.

Men men. Vlapplarna i Sväärje har det ju rätt schysst. Vi som är bårnandräjsd i Calarasi vet ju att det inte är nåt vidare hundliv att bli född i snön eller i 40 graders värme och ha en morsa som ska jaga bort alla som vill äta upp en. Eller fixa mat åt en för den delen. Och Sniff är väl typ född i en jordkula. Hörs ju på namnet. Det är nog bättre att vara vlappel här i alla fall.

Eller så skickar jag ner morsan till polarna i hägnet. Kan slå vad om att hon kommer hem med en vlappel då... Hehe.

Tjing från balkongen!

/Max

Tjing!

Som alla vet är jag ju residenset watchdågg. Jag har stenkoll på ALLT. Härommorgonen kände jag på mig att det var nåt jäkelskap på gång och visst - undergången var nära. Så jag rusade runt och skällde och försökte få igång min flock.

Men vad händer. Jo SKÄLL får jag. TYST!!! hojtade matte och tryckte ner sig under sitt täcke. Och hussen, ja han rörde sig inte ens. Den enda som hade lite vett i skallen var Sniffdenintesåkorkadelängre. Han tryckte in sig under morsans säng för att slippa få nåt i huvet. För det var en jordbävning! Jajamän, sånt skräp finns tydligen här i Svääärje.

Men det ska fan vara watchdågg här. Jag är djupt förnärmad och ska minsann sura i min hörna i köket tills alla fattar vilken tillgång jag är.

Inte för att nåt hände typ. Men det KUNDE ha gjort det. Och då hade minsann bara vi dåggar överlevt. Men vi vet ju vart käket bor och hur man öppnar kylskåpet (jaja, Sniffen i alla fall) så vi hade nog klarat oss ett tag. Eller kanske inte, för Sniffdenkonstanthungrige hade nog käkat upp allt som fanns på en kvart så hade jag fått leva på att gnaga på möblerna. Typ.

Annars leker livet här i västra reviret. Nu har jag varit här i ett halvår och tror att jag mutat in det mesta inom ett par mils radie. Morsan har också fattat galoppen och sålt det blå bilmonstret som man knappt fick plats i och kirrat ny Maxomobil. Ser myyyycket bättre ut, men hallå. Vi måste ha säkerhetsbälte på oss. Och sele. Jisses... mycket ska man vara med om innan morrhåren ramlar av. I Transylvanien var det inget snack om att ha nåra bälten. Nänämän, där fick man i bästa fall åka på flaket eller i sämsta fall springa efter. Snacka om att svennar är ömskinnade. Men det är väl bara att ta det. Finns ju en del uppsidor med livet här. Gott käk, prommisar och morsans säng att hoppa upp och sova i. Bäst är att vara snabb upp innan morsan ser vad man gör när man kommer in från långprommisen, hon blir så upprörd om hon ser mig. Fattar inte varför hon tycker det är jobbigt att sova på grus och gräsrester som jag lämnar efter mig. Det är ju NATURLIGT juh. Pffft. Petig är hon.

Husse är bättre på det viset. Han är inte så känslig för hår, damm och skräp som morsan. Men ibland morrar hon på honom också och då måste han slänga ut all gosig smutstvätt. Sen måste han jaga med snabeldraken så att allt mys försvinner. Då surar vi tillsammans sen med lite chips eller nåt,  hussen och jag.

Nähä, nu  är det dags för lite snarkande på balkongen tror jag. Himlans gott att nana där, svalt och skönt.

Si jo läjter!

/Max